Nej, det handlar inte om alkohol, utan om en riktig gråt-tår från ögonvrån.
Man får väl tillåta sig att gråta om det plötsligt försvinner 8500 kronor ur plånboken?!
....
Doften av blommor förförde mig när jag klev nedför trappan.
Höll i räcket, det gör man i min ålder.
Man ska akta sig för att bli förförd, åtminstone så man tappar fotfästet,
vilket ju ändå är ganska vanligt i samband med förförelsen.
Hakan landade på räcket, till all lycka låg min hand emellan. Slapp därmed ett spräckt käkben. Tänk, vilken tur jag har! Bara en tandkrona som lossnade - en baggis. Går väl att limma dit igen.
Jag tackade artigt nej och googlade fram en tandläkare, som befann sig bara 700 meter från platsen där vi stod med husbilen. Vi travade dit på eftermiddagen, efter siestan.
En Mercedes stod parkerad precis vid dörren, väntrummet var stort. Tre gröna skinnsoffor, placerade så att man inte behövde glo på varandra. Två personer hade slagit sig ner, bägge upptagna med sina mobiler. Jag kände igen ljuden, när det kom svar på facebook eller whatsapp.
En tv hängde på väggen, jag tittade intresserat en stund, innan jag hann uppfatta att det visades filmer från tandläkarens arbete. Borra si, dra ut en tand så, skruva i tandbenet. Huh!
Annons för tandläkarinstrument. Ja, är försäljarna kvinnliga och avklädda,
så förstår man ju att affärerna går lysande! Hallå italienska DO!
Inne på mottagningen möttes jag av Mäster själv, Vittale. Specialist på implantat. Han hade varit förutseende nog att placera sin mottagning i Siciliens största turistområde, Naxos och Taormina.
Bra kundkrets: välbeställda gamlingar med generösa reseförsäkringar.
Eller kanske kändisar och filmstjärnor, här hålls en stor filmfestival varje år.
Han var trevlig, kunde engelska och hade besökt Malmö (gillade Sverige) på en implantatkongress.
Såg ut som en figur i en James Bond-film (på den snälla sidan).
Han undersökte tanden, fick se på kronan, som jag förvarade i en glasburk, rendiskad efter svartolivkräm.
Jag fick ställa mig i en rymdliknande, halvcirkelformad maskin, som snurrade runt mitt huvud och spelade musik, medan den röntgade minsta vrå av mitt tandgarnityr.
-Det går inte att limma dit den, vi måste göra en ny krona och sätta fast den med en skruv i den tandbiten som finns kvar.
Vad var det jag sa, tänkte jag? Han visste att jag var en försäkringskund.
-Vad kostar det? sa jag, när jag mödosamt reste mig upp från den mest designade tandläkarstol jag legat i. En tv-skärm med mina tandhalsar flimrade ovanför mitt huvud.
Det var längesedan denna stol var i bruk.
Jag tipsade Vittale om denna soffa, som fanns i grannhusets skyltfönster.
Vore inte det något för avslappnad behandling, gärna under narkos.
Vittale krafsade ner en siffra på ett papper med hans namn och telefonnummer på: 240 euro.
-Du kan få en cd med dina röntgenbilder på, erbjöd han i samma ton som om han sålt sin senaste musikvideo till mig för endast 300 kronor.
-Visst, sa jag och kände med tungspetsen i kratern som fanns efter tandkronan. Bäst att ha alla bevis när jag bad försäkringsbolaget om ersättning.
Okej, sa jag, när han väntade på mitt beslut. Men du ska veta att jag har tandläkarskräck!
Han skrattade som om jag berättat en vits och viftade med händerna.
-No problem, log han och verkade inte ta mig på allvar. Tanden är rotfylld, den kan inte göra ont.
Redan samma eftermiddag fick jag komma och blev behandlad av en ung man med tatuerade rosor på ena överarmen. Hoppas att han inte hade löss, för då hade sköterskan också fått det. De stod tätt tillsammans ovanför mitt kisande ansikte, fnittrande, viskande när chefen kom på tal och ur ordsvallet kunde jag bara urskilja tre ord: Messi, Totti och bordell.
Rosenkillen byggde upp en tillfällig tand, som kändes som en kantig stenbit. Det var omöjligt att bita ihop käken, men efter idogt slipande blev det tätt i tandraden utan att tungan hängde ut.
Vid besöket på Vittales kontor, kom nästa chock.
-Vill du göra en krona till tanden?
Men - hade han inte givit mig ett pris för en färdig tand? Jag som gått och grunnat på om jag skulle lägga ut 2400 kronor och bestämt mig för att det var värt pengarna.
Denna gången skrev han 600 euro på lappen.
Han ville alltså ha nästan 6000 kronor till för att göra klart! När det snurrat färdigt i huvudet, insåg jag att det var bara att löpa linan ut. Jag kunde inte gå med en oformad stenbit i munnen.
-Okej, sa jag, precis som om 600 euro var precis vad jag råkade ha i fickan när jag gick på strandpromenaden och kanske hade tänkt att köpa en glass.
Vittale, Bonds kompis, nickade nöjt och gav mig en ny tid.
-Ja, det tar en vecka. Vi har ju inga färdiga tänder liggande här i lådorna.
Avgjutningen var snart klar och en vecka senare sattes tanden på plats. Rosenkillen plågade mig ganska länge innan han fått tandkött och annat löst dit det skulle vara.
Inte mindre plågsamt blev det att lämna ifrån mig 600 euro.
Det kunde ha blivit väldigt mycket glass för de pengarna!
Visst är det värt 8500 kronor!
För att fira och testa den nya tanden, gick vi och åt pizza.
Bosse grinar belåtet över sina hela tänder.
Testar min favvomöbel, bänkar och bord
gjorda av avgassystem!
Som sympatiåtgärd bet sen Bosse av en bit av en framtand! (Onödigt, om ni frågar mig.)
Letade upp en tandläkare i Pozzallo, som gärna ville ha 200 euro för att göra en ny bit, men Bosse, som älskar att pruta, fick ner priset till 125 euro. Han skulle varit med mig i Naxos!
När han besökte tandläkaren, strosade jag längs havet med Kajsa och blev snart uppraggad av en äldre gentleman, som nästan grät av glädje över att få lägga armen om en blond, svensk dam!
Efter dessa vådliga äventyr i tandbranschen, har vi nu hittat en fin plats vid havet där vi tänker stanna över jul och nyår. Det har blåst hårt senaste dygnet, men termometern är snäll och visar på 18-19 grader på dagarna. Vid stranden har det bildats skumbollar - med lite fantasi ser det ut som snö!
Härlig plats för julfirandet! Marina di Modica.
Härliga promenadvägar åt alla håll.
