La dolce vita (det ljuva livet!)

Vi kan bocka för den ena punkten efter den andra på vår önskelista: sol, hetta, vindstilla, ännu mera sol, svalkande bad, nybakat bröd, svala nätter och ännu mera sol! Allt vi ber om, det får vi!

Paradiset heter nu San Vito lo Capo, en liten by på nordvästra spetsen av Sicilien. Från början en fiskeby, där de hårt arbetande yrkesmännen säkert inte hade tid att beundra den breda vackra stranden med finaste ökensand. Där befolkningen gömde sig i skuggan, när den afrikanska hettan svepte in i bukten. Byn ligger på en platta i nivå med havet mellan berget Monaco och en märklig platå, som sträcker sin arm långt ut i det turkosblå vattnet och avslutas med ett enormt fyrtorn.

San Vito är alla semesterfirares dröm - i juli ökar ortens folkmängd, från de 3000 invånarna till hundratusen besökare! Varje byggnad innehåller ett hotell eller B&B, restauranger och caféer finns i varenda gathörn. Just nu är det som i Tomtens verkstad: det putsas och målas, snickras och fixas. Kommunen är modern: inget skräp någonstans, maskiner rensar och jämnar stranden, stora områden är avsatta för bilparkering och centrala delar av staden stängs av för trafik. Befolkningen hänger med, gatorna är rensopade, balkonger blåmålade och jag har aldrig sett så många stora blomkrukor på gatorna utanför privathusen. Affärer med exclusiva varor öppnar för några sommarmånader - ja, ni som är vana vid västkusten, Båstad, Österlen eller Gotland, vet precis vad jag menar.

Kyrka, som varit kloster och försvarstorn.

Måste vara bra träning för benmuskler att gå i den lösa sanden!

Cooper-klubben har träff i San Vito.

San Vito är centrum för den nordafrikanska basfödan couscous (vetemannagryn). I september avgörs här VM i couscous, där kockar från hela världen deltar. Det finns kurser i denna kokkonst och alla restauranger har en specialmeny med couscous.

Än så länge kan vi ställa oss var som helst med husbilen.

Båtfolket börjar synas på havet.

Den stora näringen på västra Sicilien har i århundranden varit fångst av tonfisk. Fisken drevs in i bukter och slaktades där. Dessa fångstställen kallas Tonnara och många byggnader, fabriker och skorstenar finns kvar som minnesmärken över storhetstiden. Även museum visar redskap och båtar. 

Fiske pågår överallt - det måste ligga i generna!

Undrar om fiskarfamiljen hade tid och ork att beundra utsikten utanför dörren?!

Byggnader vid en Tonnara

Tonnara-anläggning,  där man förädlade tonfiskköttet till olika produkter.

Ofta fanns ett kokeri, där en hög skorsten utgjorde ett riktmärke i trakten.

Boskap går lös överallt och får söka beten i det karga landskapet.